NWT 5 mars 2020
Den amerikanska författaren Joyce Carol Oates fick inte Nobelpriset i fjol – heller.
– Vi höll tummarna i höstas! säger Kristel Brynskog, regissör på Järnet.
Så dags hade teatergruppen redan beslutat sig för att spela Oates-pjäsen nu i vår, och uppmärksamheten som ett Nobelpris ger, skulle ha gett extra skjuts till projektet.
Men med eller utan pris – temat för pjäsen är högaktuellt.
Premiärföreställningen ges på lördag, den 7 mars, men så klart står också internationella kvinnodagen, den 8 mars, på spelschemat.
Kvinnor berättar
– Vi var sex kvinnor på Järnet som visste att vi ville göra något tillsammans. Vi började improvisera lite och provade på olika grejer, men kom fram till att vi ville hitta en bra text att sätta tänderna i, säger Kristel Brynskog.
Hon har stött på det här verket tidigare, i sitt jobb som teaterlärare, och även de övriga såg kraften i texten.
– Det är kvinnor i alla åldrar i den här pjäsen, från tonåringar och uppåt. Hela pjäsen består av monologer, men de hänger samman och hon har lagt dem i en viss ordning, så att de bygger en berättelse, berättar Kristel Brynskog.
”Väldigt drabbande”
Många känner Joyce Carol Oates som en stark berättare i romanform. Styrkan sitter i även när hon skriver dramatik.
– Hon beskriver kvinnors liv och livsvillkor på ett väldigt drabbande sätt. Det är inte direkt någon komedi, även om det kan vara tragikomiska inslag. Hon beskriver livsvillkoren för kvinnorna på ett bra sätt.
Många frågor väcks längs vägen om hur kvinnorna egentligen har det, vilka villkor de tvingas leva under och hur det är ställt med balansen mellan kvinnor och män.
Kristel Brynskog vill dock inte beskriva pjäsen som arg.
– Nej, ilskan ligger hos betraktaren i så fall. Kvinnorna berättar öppenhjärtigt om sina liv på olika sätt, men de är inte aggressiva. Den ilska som finns är den som du som betraktare känner. Hon ställer inte arga kvinnor på scen, men öden som man kan bli upprörd över.
Publiken möter exempelvis den unga flickan som berättar om hur hon lever med sin anorexi. En kvinna berättar om hur hon bestämt sig för att bli mamma till barnet hon bär på, även om pappan inte bryr sig. En tredje kvinna berättar om hur hon håller fasaden uppe utåt, men rids av mardrömmar om nätterna.
Verkets titel kan förleda någon att tro att det blir nakna kvinnor på scenen. Riktigt så är det inte:
– På ett sätt är de nakna, men de blottar sin själ och sitt innersta, inte sina kroppar, säger Kristel Brynskog.
Vem hoppas du ska komma och se föreställningen?
– Vi hoppas ju på att den ska ses inte bara av medelålders kulturtanter. Det finns något för alla som intresserar sig för kvinnor, män och deras relationer till varandra, lovar Kristel Brynskog.
Apropå kvinnotemat – du som är kvinna och regissör, hur är det med kulturen och jämställdheten? Har vi kommit nån vart tycker du?
– Det har vi väl. Man behöver väl inte säga mer än Metoo! Idag finns det betydligt fler kvinnliga regissörer och kvinnliga teaterchefer än för 15-20 år sedan, så det är klart att det händer någonting. Men fortfarande är det så att de stora grejerna, de stora pengarna – dem är det oftast män som får ta hand om och jobba med.
Här står jag framför er helt naken
Pjäsen är skriven av Joyce Carol Oates. Den spelas på Folkteatern Järnet på Gjuteriet i Karlstad. Premiär den 7 mars, och sedan spelas den även den 8, 10, 11, 14, 15, 17 och 19 mars.
I rollerna: Hellen Andersson, Lena Hynynen Einarsson, Kristina Lindgren, Rebekah Norell, Esther Sivsdotter Carlsson.
Regi: Kristel Brynskog
Översättning: Birgitta Prejborn
Och så var det ju det där med Joyce Carol Oates och Nobelpriset. Kommer hon någonsin att få priset? Kristel Brynskog tvivlar.
– Det är ju ganska många år man hört att hon varit het i diskussionerna, men det har gått så många varv nu så jag undrar om inte tiden gått förbi för att hon skulle kunna få det.
